Annons

Barn i framtida flyktingläger fängslar

”Lilo” är en långsam postapokalyptisk berättelse med ett språk som fängslar. Lisa Marques Jagemark läser en debutroman som hittar en egen väg genom genren.
bokrecension • Publicerad 23 februari 2020
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.

Lilo

Roman

Författare: Erik Hågård

Förlag: Albert Bonniers

Idag läser vi om skogsbränder, virusutbrott och flyktingströmmar i nyhetsflödet i princip varje dag. I fiktionen vrids allt ett varv till, och ekodystopin syns inte längre mest på fantasyhyllan.

Erik Hågårds debutroman "Lilo" utspelar sig i en postapokalyptisk värld där bara flodödlorna, tångflugorna, måsarna och silverrävarna kan frodas, och de som inte redan har ett medborgarskap i någon av de slutna städerna får kämpa för att överleva.

Annons

"Lilo" följer till en början två olika tidslinjer. Dels barnen Gawar och Loés kamp för att komma över till norra stranden och templet i Port Ondeo, en plats där de kanske faktiskt blir insläppta. Dels hur de möttes och tog sig till den övergivna södra stranden från första början. Deras resa går från en gruvanläggning ute i öknen, via flyktingläger och märkliga tempel i bergen, till den giftiga floden.

De två tidslinjernas varvas, men de är lite för lika för att verkligen fånga läsaren. Det är samma vandrande, samma eviga pågående, även om det självklart kan ha sina poänger också. Det förstärker landskapets och klimatets monotoni, men gör också att det tar ett tag att komma in i handlingen.

Allt filtreras genom de två barnens knappa förståelse, Loé med sitt enda seende öga och Gawar, som fått till uppgift att ta hand om henne. Läsaren får i princip bara veta det som de vet om världen och varför den är som den är. Och det är inte mycket.

Romanen påminner mig om Carolina Fredrikssons slående roman "Flod" från 2011, bland annat i barnets naiva men skoningslösa blick och flodens viktiga roll. Ibland får den mig att tänka på Balsam Karams "Händelsehorisonten" från förra året, även om civilisationen verkar ha förfallit ännu mer i Hågårds värld. Förutom att de alla tre är starka debutromaner, delar de också tematik och stilistik. Och självklart ekar "Lilo" också av de många dystopiska filmer och tv-, dator- och rollspel som rör sig i liknande världar.

”Hågårds styrka är hans språk, som är på samma gång rakt och tungt, poetiskt och monotont.”

Man känner helt enkelt igen sig i romanen. Den har alla de stora drag man förväntar sig i en postapokalyptisk berättelse: civilisationens förfall, en vandring för att överleva och den mystiskt utvalda huvudpersonen.

Det betyder dock inte att romanen inte har något eget. Hågårds styrka är hans språk, som är på samma gång rakt och tungt, poetiskt och monotont.

Jag fängslas av de täta sammansatta orden i beskrivningarna ‒ maskinviljan, bländljus, gråvattnet, algmättnad, dödsvätska ‒ och de många mer eller mindre filosofiska upprepningarna genom texten, som "att aldrig inte fortsätta", "ett barn som inte vill vara barn", "gör övningen". Denna mystiska "övning" är något som Loé får lära sig av tempelmunkarna, som också är ett intressant inslag i romanen. Den liknar meditation, en slags förvriden religion med new age-inslag och fysiska övningar som bara leder vidare till att fortsätta "göra övningen" igen.

Språket ger den stundtals långsamma berättelsen liv, och gör Hågård någon att lägga på minnet inför framtiden.

Lisa M Jagemark
Annons
Annons
Annons
Annons