Annons

Att vara svensk är att vara öppen för mångfald

Vem är svensk? Det är en fråga som de högernationalistiska partierna driver allt hårdare. Jag är svensk, säger folkdans- och folkmusikspecialisten Lars Farago Feldheim. Och jude, folkdansare och en del andra identiteter. Att vara öppen och inkluderande ser han som mer svenska drag än det motsatta, att exkludera och bygga murar. Att inte behöva välja polska eller klezmer, utan att ge plats för båda. För det är genom dialog och tolerans som kulturell svenskhet skapas.
Essä • Publicerad 3 september 2018
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Lars Farago i danstagen.
Lars Farago i danstagen.Foto: Privat

Vem är riktigt svensk? Om kulturpolitiken skulle vridas i en mer nationalistisk riktning skulle sådana som jag inte få plats. Jag född i Ungern, har judiska rötter och har under ett långt liv fått privilegiet att arbeta med att främja svensk folkmusik och dans. Min väg in i svenskheten gick genom folkdanslaget Liljan och mina rötter har inte hindrat mig från att känna mig svensk. Jag kan skillnaden mellan nighambo och schottis, jag kan snurra i tretakt och leder gärna danslekar på midsommarafton.

Nu undrar jag, Jimmie Åkesson och Björn Söder: Vem av oss är mest svensk?

Annons

Att vara svensk är att vara öppen för mångfald. Precis som man kan tycka om att äta både tomater och paprika, njuta smaken av pizza, köttbullar och ungersk gulyás så kan man gilla flera kulturer och tillhöra flera kulturer samtidigt.

I upprop och artiklar har framstående utövare av svensk folkmusik, folkdans och andra folkliga kulturtraditioner kritiserat de nationalistiska partiernas kulturpolitik.

”Ge dem inte mer makt” kräver 900 undertecknare av uppropet ”Nationalistisk kulturpolitik – vår tids stora hot mot svensk folkkultur”. Initiativtagare till uppropet är Pär Moberg, musiker, kompositör och pedagog på Musikhögskolan i Malmö. Många av undertecknarna är skåningar. I uppropet står:

”Rasism och skapandet av hierarkier mellan kulturer har gjort att folkkulturen i Sverige blivit perifer och irrelevant för en bred allmänhet. Det har tagit oss många decennier att befria oss från denna besvärande historiska barlast.

Därför ser vi med stor oro på att nationalistiska, för att inte säga fascistiska, strömningar växer sig starka i Sverige. Att de återigen vill använda svensk folkkultur som symbol för en i själva verket kulturfientliga politik.

Folkkulturen i Sverige lever och har hälsan. Den har aldrig tidigare haft så stor bredd och spets som idag. Vi är rörande eniga om att kulturellt utbyte och kontakter mellan utövare av folkkulturer berikar och utvecklar folkkulturen i Sverige oberoende av om den har gamla och nyare rötter. Samarbete och nyskapande bidrar till kvalitet och breddat intresse.”

Hur mår svensk folkkultur? Jo tack bra! Svensk folkmusik och svenskt hantverk har aldrig haft så många högt kvalificerade utövare som idag. Folkmusiken finns på de flesta musikhögskolorna. Folk- och världsmusik är erkända som genrer inom musiklivet och stöds av kulturlivet. Hemslöjdskonsulenter finansieras av stat och region och finns runt hela landet för att främja professionalitet, men också bredd. Den folkliga dansen är populär och har stor spridning. Men spetskompetensen inom dansen är tunn, ja närmast minimal, om man jämför med folkmusiken eller med våra närmaste grannländer i väst och öst. Så kulturpolitik och utbildningspolitik spelar roll. Det finns att göra.

Skillnaden mellan folkdans och folkmusik är stor. Folkdanslagens uppträdanden var nyskapande på 1800-talet, gjordes av koreografer för operans scen långt från dansbanornas och bygdegårdarnas spontana fester. Det är inte konstigt att allmänheten dragit sig bort från svensk folkdans i denna koreograferade dräkt.

Samtidigt skördar folkmusiken stora framgångar och prövar nya områden. I onsdags (29/8) uppträdde nyckelharpsmusikern Emilia Amper i Berwaldhallen. Hon är en undertecknare av uppropet. Emilia har en djup förankring inom nyckelharpstraditionen. Hon gör traditionen levande. Samarbetar brett och experimenterar fritt och nytänkande. I Berwaldhallen spelade hon med Västerås symfonietta. Det blev stående ovationer efter konserten. Emilia hade ringt mig ett par dagar innan konserten. Hon skulle sjunga en ungersk text och ville kolla uttalet. Låten och texten hade hon lärt sig på Ethno – ett ungdomsläger för folkmusiker från hela världen.

Ethno skapades av Falun Folkmusik Festival till Folkmusik och Dansåret 1990 och hålls sedan dess varje år. Senaste lägret samlade närmare 100 folkmusiker från 20 länder. Ethno är idag spritt till ytterligare 17 länder. De unga folkmusiker som deltar på Ethno lär ut sina traditionella låtar och lär sig andras. Och dessa toner fungerar som ett vaccin mot främlingsfientlighet, men också som inspiration till förnyelse och nyskapande.

Annons

Emilia Amper sjöng i onsdags sin egen sång ”Ljus i mörkrets tid”:

…Tänd ett ljus för den som behöver 
/ För den som fryser eller flyr för sitt liv 
/ Men också för den som bygger höga murar 
/ Som är kall och hård i mörkrets tid 
/ Våga möt din nästas ögon 
/ Lys upp stigen lyssna och lär 
/ Och låt ljusets värme spridas vida 
/ Till alla människor som jorden bär…”

De nuvarande kulturpolitiska målen fastslår att ”kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling”. Kulturpolitiken ska ”främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan”. Men målen blandar samman internationellt utbyte med kulturell mångfald bland de som lever i Sverige. Att bjuda hit en artist utifrån är inte samma sak som att de artister som bor här och har bakgrund utanför Sverige får möjlighet att synas och höras. Jag skulle kunna exemplifiera med en lång lista på framstående svenska artister med utländsk bakgrund som tvingas försörja sig med jobb utomlands för att överleva som konstnärer i Sverige. Vårt land skulle vara rikare om vi kunde ta tillvara den kulturella kompetensen och mångfalden som finns här.

Sverigedemokraterna säger nej till mångfaldspolitik inom kulturlivet. I verkligheten har kraven på mångfald och redovisning av mångfald blivit allt tunnare. Fastän de står på pappret som kulturpolitikens mål.

Jag är rädd att om kulturpolitiken vrids åt det nationalistiska hållet kommer vi inte alls veta vad som är svenskt och det vi tror är svenskt kommer att bli dammigt. Eller så har jag fel. Jimmie Åkesson och Björn Söder brukar kanske träffas på söndagskvällarna – utan folkdräkter men i helt vanliga kläder och dansa polska? Ungefär som jag och mina vänner gör på Skeppis i Stockholm.

Det vi behöver är inte fler Skansen. Falun Folkmusik Festival 1986-2004 hörde till de främsta i världen och hade med sin mångfald en enorm betydelse för den svenska folkmusikens förnyelse och professionalisering. Vi behöver fler festivaler och också scener i likhet med Stallet i Stockholm – de kan kallas danshus, folkmusikkafé eller shottisberså, där vi kan lyssna på de främsta musikerna, där folk och världsmusik kan utövas kontinuerligt under hela året, där folk kan dansa sig svettiga till fioler, djembetrummor och till toner från instrument vars namn vi inte kan uttala. Vi behöver nya möten och ny energi för att hålla vår kultur levande.

1958 kom pojken Lars Farago till Sverige tillsammans med sina föräldrar. Knappt två år tidigare hadede flytt från Ungern.
1958 kom pojken Lars Farago till Sverige tillsammans med sina föräldrar. Knappt två år tidigare hadede flytt från Ungern.Foto: Privat

Enligt ledande Sverigedemokrater kan jag som jude inte vara svensk. Jag tillhör en annan nation. Så ser jag inte på mig själv. Jag är både svensk, jude, folkdansare och har även andra identiteter. Emilia Ampers svenskhet är också min svenskhet. Jag vill gärna göra som hon, tända ett ljus – värmas och sprida värmen. Jag vill dansa polska och skulle glädjas om fler var stolta över de kulturtraditioner som funnit sina unika former i Sverige. Men jag är också svensk på andra sätt, jag delar kärleken till naturen, engagemanget för jämlikhet och viljan till solidaritet. Vi är ett solidariskt folk, handlar svenskt efter en sommar av torka. Hittar vi en plånbok på gatan lämnar vi den till polisen. I Sverige finns en lång och stark demokratisk tradition. Vi är inkluderande. Det är genom dialog, samspel och tolerans som vi bygger kulturell svenskhet.

Emilia Amper, Pär Moberg, jag och många andra som gärna prövar olika kulturuttryck är mer svenska och mer demokratiska än de Sverigedemokrater som hävdar att vi måste välja och välja bort – polska eller klezmer – pizza eller köttbullar.

Annons
Annons
Annons
Annons