Annons

90-talsroman om kärlek med komplikationer

Det tar sig verkligen på slutet. Recensenten Lisa Marques Jagemark har läst en rolig, intellektuell, men lite svårflirtad roman om kärlek på 90-talet.
bokrecension • Publicerad 13 november 2018
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Elif Batumans eget språk verkar först lätt, svävande, men det här är ingen roman som man kan läsa igenom snabbt.
Elif Batumans eget språk verkar först lätt, svävande, men det här är ingen roman som man kan läsa igenom snabbt.Foto: Beowulf Sheeran

”Det är 1995 och e-post är helt nytt.” Den första raden på baksidestexten till Elif Batumans ”Idioten” får en att se Tinderchattar och internetdejting i nytt ljus.

Selin börjar på Harvard och får lära sig att mejla. Hon använder det nya kommunikationssättet för att börja prata med den ungerska matematikstudenten Ivan. Ett slags relation tar fart, byggt på e-postade intellektuella tankar, nonsensfunderingar och interna skämt om den gemensamma kursen i ryska.

Annons

Men Selin är ung, oskuldsfull och kan inte ta med sitt skrivna jag ut i verkligheten.

”Idioten” handlar vid första anblick om den första kärleken, men egentligen mer om att hitta sig själv och sitt språk. Att det också blir ett slags tidsdokument är bara en bonus.

Elif Batuman har tidigare släppt den genreöverskridande ”Besatta: äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem” (på svenska 2012), en märklig och underhållande samling berättelser och iakttagelser från ett liv som student och hängivet fan till de ryska klassikerna. Också i sin skönlitterära debut leker Batuman med inslag av autofiktion. Liksom Selin är hon uppvuxen i New Jersey i USA, med turkiska föräldrar. De är båda intresserade av östeuropeiska språk, vrider och vänder på begreppen språk och litteratur, och det är svårt att se titeln som något annat än en hyllning till Dostojevskij.

”Det kanske låter som en segt pretentiös roman, men det är faktiskt väldigt rolig läsning också.”

Batumans eget språk verkar först lätt, svävande, men det här är ingen roman som man kan läsa igenom snabbt. Det tar ett tag, åtminstone för mig, att komma in språket och berättartekniken. Det kanske låter som en segt pretentiös roman, men det är faktiskt väldigt rolig läsning också. Det är spretigt och fullt av akademiska referenser och sidospår, ja, men framför allt roligt.

Det finns en naiv distans i texten, mellan Selin och hennes egen värld, mellan läsaren och Selin, som ofta blir väldig komisk. Det är vad som händer kring Selin och hennes egna konkreta handlingar som får mest utrymme i berättelsen. Hennes känslomässiga reaktioner på vad som pågår beskrivs nästan inte alls, vilket också lyfter den komiska distansen. Det är lätt och tacksamt att som läsare kunna himla med ögonen och fnissa åt Selin och Ivans tafatthet, även om det tar ett tag att komma dit.

I romanens andra del, som utspelar sig under Selins sommar som engelsklärare i Ungern, har Batuman dock bemästrat sitt eget sätt att berätta. Plötsligt sitter både de stora dragen och detaljerna på plats, och läsningen flyter på. Och det är då ”Idioten” blir riktigt, riktigt bra.

Lisa M Jagemark
Annons
Annons
Annons
Annons