Pojkar kastade sten mot asylsökande

Hon kom för fyra år sedan, 13 år gammal. Hon hade ingen kontinuerlig skolgång bakom sig på grund av många års krig. Hon hade en dröm om att arbeta med biokemi som vuxen.

Hon placerades i en högstadieskola där man inte hade så stor erfarenhet av elever med annat modersmål än svenska. Där frodades främlingsfientlighet och där fanns stenkastande pojkar vid busshållplatsen.

Hon gick många gånger till rektorsexpeditionen och berättade om sitt utsatta läge. Hon fick veta att rektorn kallat mobbarnas föräldrar till samtal på skolan åtskilliga gånger under de tre åren hon gick på högstadiet.

Hon märkte ingen skillnad men visste vad det var att kämpa för livet och gjorde det. Hon kom in på den valda gymnasielinjen som en av få från hennes klass. Där, på gymnasieskolan, frågade några klasskamrater om hon ville gå med dem till matsalen och sitta vid samma bord och äta. Hon sa ett jublande ja och äntligen blev hon sedd som en likvärdig människa.

Hon har fått ett par fina pennor av sin mamma trots att de lever på existensminimum som asylsökande familj. Hon tar nu en buss tidigare till skolan och undkommer på så sätt de stenkastande pojkarna.

Hon älskar fysik och kemi och ska snart praoa på stadens apotek. Hon pratar flytande svenska och väntar varje dag på ett svar från Migrationsverket. Hon är en hjältinna.

Eva Linde