En siffra att bekymra Borås
Antalet invånare i Västra Götaland som är 80 år eller äldre förväntas öka med 60 procent fram till 2035 samtidigt som grupper i arbetsför ålder minska. Det visar regionens egen befolkningsprognos. Detta lämnar oss med en avgörande utmaning som allt för få pratar om - nämligen det tråkiga men ack så viktiga begreppet försörjningskvoten.
Försörjningskvoten är hur många personer i åldrarna 0-19 respektive 65+ det går på 100 personer i resterande åldersgrupp, alltså 20-64. Bara i Borås väntas denna försörjningskvot öka från 75 till 80 personer per 100 fram till 2030. I Bollebygd ökar den med hela 17 procent, från 85 till 93 personer och i Tranemo och Svenljunga från 89 till 100 personer på 100. Och då är ändå inte Sjuhärad sämst i landet.
Samtidigt finns det ingen naturlag som innebär att de som är mellan 20 och 64 arbetar och därmed bidrar till samhället. Snittåldern för att ta en examen i dag är 29,4 år, tre år över snittet i OECD. Allt färre börjar studera vidare direkt efter studenten.. Dessutom tyder det mesta på att människor jobbar allt mindre. Och det är ett problem, både för samhället och för den enskilda.
Välfärden belastas av en åldrande befolkning och fler måste arbeta längre för att ekvationen ska gå ihop. Att det offentliga faktiskt ska stödja de som är sjuka och gamla är de flesta helt överens om. Det svåra i detta bli att väga människors enskilda val, som tyvärr allt för sällan är “lönsamma” för det offentliga, mot den högkvalitativa välfärd som idag utsätts för allt mer påfrestningar på grund av en befolkningsstruktur som är i förändring.
Det är ofta svårt att säga att till unga att de inte ska ta ett sabbatsår för att resa, eller avstå från att söka en utbildning för att det är olönsamt. Detta är ju upp till individen själv att välja. Problemet är att samtiden präglas av fler val, och också fler dåliga valmöjligheter, än någonsin tidigare.
Dagens norm att förverkliga sig själv och “hitta rätt” bäddar för besvikelse. Kanske låter generationspsykologi som något väldigt långt ifrån försörjningskvoten. Men det sena inträdet på arbetsmarknaden, olönsamma utbildningar och många år i skolbänken har nog ofta en förklaring i att många är rädda att välja fel. Yrket man väljer ska vara stimulerande, välbetalt och erbjuda personlig utveckling. Samtidigt ska man vara en närvarande förälder - så varför inte gå ner i deltid när barnen är små? I kombination med detta ökar psykiska diagnoser som en anledning till sjukskrivning. Detta trots att forskare konstaterat att den psykiska ohälsan faktiskt inte ökar, även om fler söker fler vård för upplevd psykisk ohälsa i dag.
I allt detta finns en bister verklighet som heter välfärd, offentliga finanser och förändringar i demografin. Och så finns den enskildes verklighet som heter pensionssparande. I takt med att människor blir allt äldre blir det offentliga pensionssystemet allt mer ohållbart, och för den som arbetat kortare blir de pensionsbesparingarna allt mindre. Detta är ett reellt problem som redan skapar problem.
Samhället skulle må bättre av att vi pratade lite mer om försörjningskvoten och pensionssparande, och lite mindre om vem man är och vad man vill bli. Kanske hade rentav människorna i samhället mått bättre av att pausa de existentiella frågorna och kolla upp vilket konto som lämpar sig bäst för sparande till ålderns höst och vilka yrken som skriker efter arbetskraft, och om man kan tänka sig att jobba med något av det. Och de politiska partierna borde fundera om de inte ska printa “Försörjningskvoten” på sina valaffischer.
