En åttaåring vet varför återförening är viktigt
Nyligen publicerade Röda korset en rapport om konsekvenserna av den tillfälliga utlänningslagen. I förhållande till varför den infördes har den varit ett misslyckande. Asylinvandringen minskade av andra skäl. Därför bör den heller inte förlängas i sin nuvarande form.
Hösten 2015 svängde det snabbt i svensk flyktingpolitik. När Sverige bestämde sig för att begränsa asylrätten i november låg det i korten att de id- och gränskontroller som infördes också skulle åtföljas av begränsningar av bland annat uppehållstillstånd och familjeåterförening. I praktiken innebar den i det närmaste ett totalstopp. Det krävs inte mycket inlevelseförmåga för att inse att denna ”politiska handlingskraft” har orsakat stort lidande hos många.
Men en dom i Migrationsöverdomstolen kan komma att bidra till efterlängtad förändring.
Migrationsverket och migrationsdomstolen har hindrat en åttaårig pojke från Syrien, som har tillfälligt uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande och som vistas hos sin morbror i Sverige, att återförenas med sina föräldrar och syskon. Det har sedan tidigare fastslagits att detta bara kan äga rum i Sverige. Beslutet har ändå motiverats av verket och underdomstolen med att det inte gör något om pojken får vänta några år, och att han har en vuxen som tar hand om honom.
Här kan det vara på sin plats att foga in att folkrätten, som Sverige ofta hänvisar till i internationella konflikter och liknande, fastslår att barn har rätt till sina föräldrar och rätt till ett familjeliv. Det skulle till nöds kunna hävdas att en morbror är så nära en förälder som ett barn kan komma, men den uppfattningen delar inte Migrationsöverdomstolen. I den dom som fälldes nyligen påpekas mycket riktigt att Migrationsverkets vägran och Migrationsdomstolens beslut strider mot såväl Europakonventionen som barnkonventionen.
Ett barns rätt till familjeliv och till sina föräldrar väger tyngre än en lag som inte bidragit till det som politikerna avsåg med den. Domen är således också en dom över den tillfälliga lagen.
Somt i den kan säkert anses vara relevant, men i det här avseendet är den i allt väsentligt orättfärdig. Därmed ska den inte förlängas.
Nästa år måste den tillfälliga asyllagen tas upp till omprövning. Det råder i praktiken samsyn mellan Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna om att den då ska permanentas. Kristdemokraterna, som inte minst under förre partiledaren Göran Hägglund var en stark anhängare av en generös återföreningspolitik, har i valrörelsen svajat på målet.
Kanske är det mycket begärt att de mest rabiata anhängarna av denna lag ändå ska inse att det som kommer i den tillfälliga lagens ställe måste ta hänsyn till både folkrätten – och till vanlig, hederlig anständighet. Men Migrationsöverdomstolens dom bör åtminstone få de partier som normalt har förmågan att inse vikten av så grundläggande krav, att faktiskt ändra sig.