Stefan Eklund: En fråga större än Amanda Lind
Att bli kulturminister i Sverige är otacksamt. Minst makt, minst pengar, mest uppmärksamhet – det är vad som väntar.
Vår nya politiker på posten, Amanda Lind (MP), har redan, efter bara två veckor, fått mer uppmärksamhet än de andra statsråden i regeringen tillsammans. Men Amanda Lind har lugnt och sakligt, ja, med nästan ett milt överseende, skuffat undan alla kritiska frågor. Den senaste kritiken handlade faktiskt om hennes frisyr.
Men bakom all uppståndelse kring Amanda Linds person finns en större fråga som bör tas på allvar. Den handlar inte om Amanda Linds lämplighet som kulturminister utan om den svenska socialdemokratin som uppenbarligen skyr kulturministerposten som pesten numera. Det finns uppenbara taktiska skäl för detta. Stefan Löfven vill inte hamna i ett kulturkrig med det parti i Sverige som tar kulturpolitiken på störst allvar, Sverigedemokraterna. För Jimmie Åkessons parti ser sig inbegripna i ett kulturkrig där kulturpolitiken är ett potentiellt redskap för att för att skapa enhetlig nationalistisk kulturgemenskap, ungefär på det vis som Viktor Orbán och hans parti Fidesz försöker göra i Ungern. Det är en ambition som behöver motstånd. Ja, det är faktiskt oerhört viktigt i dessa tider av nationalistisk populism och främlingsfientlighet, men socialdemokraterna vågar inte ta den matchen, troligen tycker man att man redan har förlorat tillräckligt många röster till SD.
Så då skickar man fram Miljöpartiet istället. Först Alice Bah Kuhnke, fyra år senare Amanda Lind. Två politiker som vid en första påsyn saknade all erfarenhet av kulturpolitik på riksnivå.
Kulturvärldens representanter har reagerat med skepsis. Till och med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och kollegan på DN, Björn Wiman, var överens. Det har väl aldrig hänt innan. Båda beskrev Amanda Linds utnämning som ett tecken på kulturpolitikens nedgradering.
Jag tycker nog att både Linderborg och Wiman var för snabba i sitt avståndstagande. Men att vårt största parti inte vill lägga något krut på kulturpolitik är faktiskt oroväckande. SD:s nationalromantiska fantasier kan man ibland skratta åt (här i Borås tyckte en ledande SD-politiker på fullt allvar att alla skolbarn skulle läsa Västgöta-Bengtsson i identitetsstärkande syfte) men den bör bemötas med full kraft. Miljöpartiets ambition att använda kulturen som ett demokratiskt instrument riskerar dock att göra ”konsten till en ideologisk uppfostringsanstalt”, för att citera Expressens kulturchef Karin Olsson. Det är inte heller bra. Men jag anar att Socialdemokraterna, och för all del de andra partierna i riksdagen, är tämligen nöjda med att det kulturpolitiska kriget förs på annat håll. Då riskerar man inte heller att få den populistiska flumstämpeln på sig från SD-håll. Den har visat sig vara besvärande i opinionssammanhang.
En klok kulturpolitik strävar efter att ge konsten möjlighet att stå fri från politisk och kommersiell påverkan. Det insikten har inte varit ett kännetecken för MP:s kulturpolitik tidigare och Alice Bah Kuhnke fick hård kritik för att vilja politisera kulturen, bland annat museiverksamheten.
Därför var det naturligt att Amanda Lind i en SvD-intervju fick frågan om kulturpolitiken ska vara ett verktyg för att åstadkomma värderingsförändringar i samhället? Hon svarade: ”Kulturen ska inte ses som ett redskap för någonting”.
Det lät inte miljöpartistiskt. Men det lät bra. Vi ska nog ge Amanda Lind några veckor till.
