Vi ska inte tillbaka till 2015

Under en pågående nationell kris, då vi egentligen borde lägga större politiska konflikter åt sidan, tillika på treårsdagen av terrorattentatet på Drottninggatan då sju oskyldiga människor mördades av en illegal migrant, publicerar Borås Tidning en text av Jesper Strömbäck med titeln ”Har vi råd med SD?”

Den som läser texten förstår att det är ett kreativt inlägg i den gamla infekterade diskussionen om migrationens kostnader, på annat sätt kan den inte tolkas.

Sedan 1990-talet och med tilltagande intensitet fram till 2015 diskuterades migrationens (i allmänhet) och den asylrelaterade migrationens (i synnerhet) samhällsekonomiska effekter. Med ett minimum av kännedom om vår nutid känner man till att sju av åtta riksdagspartier samt en lång rad kulturpersonligheter, journalister och akademiker tonade ner eller banaliserade asylmigrationens kostnader, vilket starkt bidrog till Sveriges handlingsförlamning på vägen fram till hösten 2015.

Då ställde sig verkligheten obönhörligen på kritikernas sida. Det gick inte att förtiga längre att den asylrelaterade migrationen förorsakade samhället enorma kostnader.

Utvecklingen sedan dess behöver jag egentligen inte upplysa någon om. Kommunerna brottas med sina åtaganden i flyktingmottagandets spår medan pengarna från Migrationsverket sinar. Detta slår mot välfärden, skattetrycket och arbetsvillkoren i offentlig sektor. Att vi nu har fått en helt ny och helt annorlunda samhällskris att hantera förändrar inte detta.

Sverige har i dag stora problem med splittring och utanförskap. En djup lågkonjunktur i coronakrisens spår kommer med största sannolikhet att förvärra situationen.

Strömbäck antyder att gruppen invandrare (liksom SD:are) inte går att definiera och därför låter sig en beräkning av invandringens kostnader inte göras. Jag håller helhjärtat med om att det är en komplicerad kalkyl. Man fastnar i val av beräkningsmodell och en enorm mängd komplex information.

Och självklart drar Sverige som land nytta av att exempelvis tyska, polska och ukrainska läkare söker sig till Sverige, men det är inte detta diskussionen handlar om.

Den stora frågan är om vi ska ha storskalig asylrelaterad migration från länder med svaga utbildningstraditioner till ett redan tudelat svenskt samhälle, som redan lider av social utslagning med etniska förtecken. Sverigedemokraterna svarar klart och tydligt nej på denna fråga. Och det handlar för övrigt om mycket mer än pengar.

Och även om migrationen till Sverige är fortsatt hög så finns en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag om att vi inte ska tillbaka till situationen som rådde i Sverige hösten 2015. Men om Jesper Strömbäck eller någon annan vill starta diskussionen igen så står vi självklart upp för vad vi anser vara rätt.

Tomas Brandberg (SD), politiskt sakkunnig och ledamot i Borås kommunfullmäktige

Svar direkt: Att SD gärna talar om vad invandring kostar är ingen nyhet. Däremot brukar de vara mindre noga med att redovisa hur de beräknar kostnaderna. Samtidigt finns det forskning om hur invandring påverkar de offentliga finanserna. Det var den forskningens tillvägagångssätt jag utgick ifrån när jag i min krönika resonerade kring om vi har råd med SD.

Att det inte roar SD att bli föremål för sådana resonemang förvånar inte. Inte heller att Brandberg blandar bort korten i sitt svar genom att försöka få diskussionen till att handla om invandringens kostnader, trots att min krönika handlade om SD. Till sist förvånar det inte att han svartmålar invandringen och dess konsekvenser: sedan dess grundande ligger det i Sverigedemokraternas dna.

För de läsare som är mottagliga för fakta och vad forskning visar finns det dock skäl att påpeka några saker. För det första så finns det ett flertal studier om hur olika typer av invandring påverkar de offentliga finanserna. De exakta resultaten skiljer sig något åt, men brukar ligga i spannet +/- en procent av BNP. I Långtidsutredningen 2015 kom man fram till att omfördelningen från inrikes till utrikes födda var 0,7 procent. Om det är mycket eller lite kan diskuteras, men det är mindre än det bistånd Sverige ger.

För det andra bygger dessa studier på olika antaganden om hur olika offentliga kostnader ska fördelas mellan inrikes och utrikes födda. Det gör att de aldrig kan ge en exakt bild. För det tredje fångar dessa beräkningar inte upp hur invandring på olika sätt påverkar samhällsekonomin. Där finns ett flertal studier som visar att invandring bland annat bidrar till ökat företagande, ökad export, ökade skalfördelar (att fler är med och delar på olika kostnader) och till att föryngra den svenska befolkningen.

Enligt en studie uppgår exempelvis effekten av den förändrade demografin till en högre årlig tillväxt på cirka en halv procentenhet. Det illustrerar att man inte kan sätta likhetstecken mellan hur invandring påverkar de offentliga finanserna respektive samhällsekonomin. För det fjärde har antalet asylsökande minskat kraftigt sedan 2015, och har legat runt 20 000–25 000 under de senaste åren. Bara för ett parti som alltid har pratat om massinvandring, oavsett hur många som har sökt sig till Sverige, kan det ses som ”storskalig asylrelaterad migration”. Det kan för övrigt noteras att den största invandrargruppen förra året var återinvandrade personer födda i Sverige.

Men som sagt, det min krönika handlade om var om Sverige har råd med SD. Den frågan ville Brandberg inte diskutera, men det kan finnas skäl att återkomma till den.

Jesper Strömbäck