Sida vid sida – trots olika uppfattningar

Människor är olika, vilket kan göra det svårt att leva tillsammans i samhällen. Få vill dock emigrera för att man ogillar de premisser som samhället vilar på, och en uppdelning i olika statsbildningar är sällan möjlig. Det innebär att människor fortsätter leva tillsammans trots att de har olika syn på vilka premisser som ska utgöra grund för samlevnaden.

I Sverige har vi länge haft en dominerande konfliktlinje. Den spelar fortfarande stor roll, även om nya tillkommit. Skillnaden kan beskrivas som vilken vikt olika medborgare vill lägga vid valfrihet respektive gemenskap.

I valfrihetens samhälle spelar marknaderna en större roll än i gemenskapens samhälle. I gemenskapens samhälle spelar det gemensamma beslutsfattandet en större roll än i valfrihetens samhälle. Vi har anledning att fundera över hur vi över tid ska kunna undvika svåra slitningar och omkastningar mellan dessa olika synsätt.

Samlar ett och samma synsätt en majoritet i parlamentet under en lång följd av år, och majoriteten fortlöpande omvandlar samhället i enlighet med sitt synsätt, så kommer minoriteten att känna sig alltmer alienerad – ungefär som ena parten i ett äktenskap om den andra parten i alla lägen trumfar igenom sin vilja. Skulle vi istället vid varje allmänt val få maktväxling, och majoriteten genomförde sin ideologi till punkt och pricka, skulle vi få en svårartad ryckighet i samhällsutvecklingen.

De olika synsätten vad gäller valfrihet respektive gemenskap kan förklaras av att man gör olika bedömningar av vilka konsekvenser de olika samhällsmodellerna kommer att få, men också av hur man värderar dessa konsekvenser. Dessutom finns grundläggande personlighetsskillnader gällande hur man som individ vill använda sin tid och sitt engagemang. Vill man lägga tid och kraft på att som konsument orientera kring utbudet på olika marknader, eller vill man lägga tid och kraft på att orientera sig om och försöka påverka generella politiska alternativ. Båda rollerna kräver arbetsinsatser, men av vitt skilda slag.

Hur ska dessa skilda synsätt kunna samexistera? Med tanke på hur grundläggande skillnaderna är bör lösningen heta respekt och kompromiss som utmynnar i ett långsiktigt samhällskontrakt om hur olika samhällsfunktioner ska organiseras. En sådan långsiktighet skulle hindra återkommande omkastningar mellan vitt skilda principer. Vid brister i styrningen skulle inte en valfrihetsorienterad majoritet tillgripa marknadslösningar och en gemenskapsorienterad majoritet inte förstatliganden eller kommunaliseringar.

Det kan finnas en frestelse för majoriteten att bortse från minoritetens synsätt, i tron att majoritetsställningen kommer att bestå. Det finns dock anledning att skåda bakåt för att skapa sig föreställningar om framtiden. År 1968 trodde många att borgerligheten hade gjort sitt inom svensk politik. I dag ser som bekant läget helt annorlunda ut, och på samma sätt kan läget åter te sig annorlunda om något eller några årtionden.

När en organisation inte fungerar väl så bör ett första handlingsalternativ vara att förbättra styrningen och ledningen av organisationen – inte att till stora kostnader ändra organisationsstrukturen. Detsamma bör gälla samhällets organisation. Röstar väljarna bort en politisk ledning så innebär inte det att väljarna nödvändigtvis vill att samhällsorganisationen ska se annorlunda ut. De vill att samhällets institutioner ska styras, ledas och fungera bättre, men kanske enligt samma grundläggande principer som tidigare.

Om en offentlig verksamhet inte fungerar väl så bör man således i första hand försöka förbättra styrningen av den, inte privatisera den (till exempel skolan eller Arbetsförmedlingen). Om verksamhet på en privat marknad har brister i förhållande till samhällsintressen så bör man i första hand försöka förbättra lagstiftning och kontroll av verksamheten, inte förstatliga eller kommunalisera den (till exempel bankväsendet). Ger man upp försöken att reformera specifika delar av det offentliga respektive marknaden riskerar dessutom sådan uppgivenhet att sprida sig till alla delar av dessa system.

Men allt är inte jämförbar funktionalitet. Vi måste också tänka i termer av respekt för att de som inte vill leva som vi också ska kunna leva med tillfredsställelse i vårt gemensamma land. Man kan inte tvinga människor att gilla valfrihet eller gemenskap. Ingen kommer med ett långsiktigt samhällskontrakt att fullt ut få som den vill, men man kan kanske känna sig tillfreds med att det egna synsättet beaktats i lika stor mån som de andras. Vågar man lita på det så växer den ömsesidiga generositeten, och chansen finns att man på sikt lär sig något av varandra. Ungefär som i ett gott äktenskap mellan parter med skilda personligheter.

Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet