Amanda Broberg: Är du rädd för ditt eget barn?

“Vi är barn av vår tid. Är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma” sjöng Nationalteatern i början av sjuttiotalet. Låten har fått i det närmaste kultstatus. Titeln Barn av vår tid handlade om den dåvarande ungdomsgenerationen som offer, formad av sin samtid. Fördömandet av “dagens unga” är dock knappast unik för 1970-talet. I princip varje ung generation kallas barn av sin tid, och ofta med en kritisk underton.

Därför kan ännu en analys av dagens ungdomsgeneration verka irrelevant. Men om det är något barnen av vår tid beter sig som, så är det som vuxna. Och den förlåtande och konsekvenslösa attityden från föräldrar och samhället får en att undra; Är ni rädda för era egna barn?

Drygt 50 procent av alla pojkar och 45 procent av alla flickor i årskurs nio uppger att de begått någon typ av brott eller prövat narkotika de senaste 12 månaderna. Det visar Skolundersökningen om brott från 2015 av Brottsförebyggande rådet (Brå). Efter förra veckans och helgens många bilbränder berättade polisen att man kunnat identifiera några av gärningsmännen, och en av åtgärderna var att samtala med föräldrarna. Polisen vittnar om att brotten generellt sker längre ner i åldrarna. Trots detta visar ovan nämnda undersökning att antalet lagförda ungdomar mellan 15 och 20 år år 2016 var det lägsta antalet på över ett decennium. Allt färre ungdomar som är straffmyndiga lagförs alltså, samtidigt som allt fler ungdomar begår brott. Utvecklingen är olycklig, men också ett symtom på ett bredare samhällsproblem.

Att unga kan bete sig hur som helst, utan konsekvenser, gäller inte bara de som begår brott och vars postadress är ett utsatt område. Allt fler ungdomar blir av med studiebidraget på grund av skolk, och skolmiljöerna blir allt stökigare. Även i hemmen verkar barnen ha fått allt mer att säga till om. Det talas om en söndercurlad generation där barnen får vara med och bestämma allt från måltider till semesterresmål.

När dagens ungdomsgeneration ska beskrivas görs det ofta på grunderna av en tarvlig klassanalys. Vad har egentligen en ung kriminell kille i en förort gemensamt med en ung medelklasstjej som går i en bra skola i ett bättre bostadsområde? Men den beskrivningen är allt för snäv.

Sanningen är nämligen att bemötandet som båda dessa personer får ofta är likartade – det är kravlöst och fritt från konsekvenser för dumma handlingar. Får du underkänt på provet eller skolkar från en lektion löser läraren det. Snattar du eller sätter eld på en bil så samtalar polis och socialtjänst med dina föräldrar, men straffad blir du inte.

Dessa handlingar är förvisso av helt olika proportioner, men det visar på en vuxenvärld som misslyckats med att sätta upp gränser och därmed låtit barn bete sig som vuxna. Men samtidigt behöver de inte ta större konsekvenser än små barn. Och frågan är vad friheten är värd om man aldrig fått gränser uppsatta? Och vad en frihet, utan ansvar, i längden skapar för typ av samhälle.

Det sägs ibland att ställa krav är att bry sig. Men verkligheten som möter våra unga i dag är allt mer kravlös, kanske på grund av rädsla. I dag jagar inga vaktbolag ungar, och inga barn buras in. Istället ska pedagogik och samtal ställa allt till rätta. Intentionen är god, men utfallet lär vara allt annat än det.

Är du rädd nu din fega fan för ditt eget barn, sjunger Nationalteatern. Och det verkar faktiskt som hela samhället är det.