1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Svartsynt teater som ger hopp

Två publiksuccéer rullar för närvarande på Dramatens lila scen. En av dem, ”I väntan på Godot”, är en riktig fullträff.
Johan Ulveson och Jonas Karlsson briljerar i Samuel Becketts klassiker ”I väntan på Godot” på Dramatens lilla scen.
Foto: Sören Vilks

I väntan på Godot

Av: Samuel Beckett
Översättning: Magnus Hedlund
Regi: Karl Dunér
I rollerna: Jonas Karlsson, Johan Ulveson, Torkel Petersson, Per Svensson
Scen: Dramatens lilla scen

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för 99 kr! (ord pris 597 kr)

Dövheten

Av: Niklas Rådström
Regi: Peter Langdal
I rollerna: Johan Rabaeus, Andreas T Olsson, Per Svensson, Grynet Molvig
Scen: Dramatens lilla scen

På Dramaten i Stockholm går två pjäser som handlar om döden och alltings meningslöshet för fulla hus.

Ett tecken i tiden? Ja, kanske behöver vi hantera den havererade samtiden genom att låta konsten spegla den.

Samuel Becketts klassiker ”I väntan på Godot” är en klangrik och mångskiftande föreställning om den hopplösa väntan på något bättre.

Niklas Rådströms nyskrivna ”Dövheten” är en vemodig berättelse om den döende Ludvig van Beethoven och hans sorg över att inte höra sin egen musik.

Beckett, först (och mest, för det är en lysande föreställning, förmodligen en blivande Dramaten-klassiker). Den irländske nobelpristagaren skrev ”I väntan på Godot” i början på 50-talet. Världen försökte hämta sig efter andra världskriget och det är inte svårt att se de två luffarna Vladimir och Estragon som en bild av människans försök att finna en mening i den tomhet, sorg och besvikelse som det våldsamma kriget hade skapat. De väntar på någon som ska rädda dem. Han heter Godot, vilket förstås inte är en slump. Men Godot kommer aldrig. Livet är stillastående och repetitivt. Bara döden väntar. Repliken om att vi föds ”grensle över en grav, ljuset glimmar till ett ögonblick, sedan är det åter natt” är en emblematisk sammanfattning av pjäsen.

Becketts text är absurd men exakt. Vladimir och Estragon diskuterar och träter i vindlande dialoger utan början och slut. De avbryts två gånger av den förbipasserande duon Pozzo och Lucky vars våldsamma slav/herre-relation är en motbild till det mer ömsinta men klaustrofobiska kamratskapet mellan Vladimir och Estragon.

Regissören Karl Dunér är Sveriges främste Beckett-expert. Det märks. Regin är trogen texten ner i minsta scenanvisning, scenbilden den klassiska, en kal kulle och ett träd. ”I väntan på Godot” är också en starkt rytmisk text. Och musikaliteten i Karl Dunérs uppsättning är slående.

Johan Ulveson spelar Vladimir, Jonas Karlsson Estragon.
Foto: Sören Vilks

Huvudrollerna görs av Johan Ulveson och Jonas Karlsson. Ulveson är den drivande och rastlösa Vladimir, Karlsson den melankoliske Estragon. Det är numera väl känt att Beckett var inspirerad av komikerparet Helan och Halvan när han skrev pjäsen och visst finns likheterna där, i de olika temperamenten och uttryckssätten. Johan Ulveson och Jonas Karlsson är två av Sveriges främsta skådespelare när det kommer till timing och närvaro och de briljerar verkligen här. Med stor respekt för textens dystra tema skapar Jonas Karlsson och Johan Ulveson en varmt komisk känsla i scenrummet. Det sker genom ett verbalt artisteri som lockar varje tänkbar nyans ur de oftast korta replikerna, men också genom det fysiska spelet, oerhört omsorgsfullt koreograferat. Man vill faktiskt aldrig att pjäsen ska ta slut. Det är regi och skådespeleri på högsta nivå.

Torkel Petersson och Per Svensson är Pozzo och Lucky. Den dånande Petersson och den släpige Svensson får dock inte till den precision som krävs för att Becketts absurdism ska fungera. Här finns uppsättningens enda svaghet.

Steget från Samuel Becketts odödliga klassiker till Niklas Rådströms nyskrivna ”Dövheten” kan synas stort, men det finns tematiska likheter. ”Dövheten” handlar om den åldrade och döve Ludvig van Beethoven och hans konfliktfyllda relation till sin brorson Karl som han vill kontrollera och ständigt avkräver kärlek av. Döden är ständigt närvarande och Beethovens kamp mot den och dövheten är inkännande skildrad.

Johan Rabaeus trivs i rollen som Ludvig van Beethoven.
Foto: Sören Vilks

Johan Rabaeus trivs uppenbarligen i rollen som den store kompositören. Han gör den mycket bra. Varierad i tonen, i kasten mellan glädje över musiken han skapar och sorgen över att inte kunna höra den. Rabaeus fångar de känslorna.

Brorsonen Karl spelas lyhört och levande av Andreas T Olsson, som också gör den från dödsriket uppstigne Mozart, vars möte med den åldrade Beethoven är uppsättningens komiska höjdpunkt.

Mer förbryllad blir jag av Grynet Molvigs hushållerska. Mest för att den är så schablonartat skriven, som en rollfigur kliven ur en svensk pilsnerfilm. Molvigs spel gör heller inget för att jaga bort den associationen.

Men i stort är ”Dövheten” en sevärd föreställning. Levande musik finns med också, i form av fyra musiker som dock hade kunnat få lite större plats.

Jag blir upprymd av de här två pjäserna, trots den svartsynthet som de förmedlar. Eller kanske tack vare? Rollfigurerna är alla instängda, Beethoven i dövheten, Becketts luffare på den lilla kullen. Bara döden är en väg ut. Men i deras meningsskapande – i Beethovens komponerande och luffarnas dialog – finns det faktiskt ett hopp. Och hopp behöver vi mer än någonsin idag.

Fotnot: Båda föreställningarna går på Dramaten fram till mars 2020.